Expressen publicerar i dag ett intressant och innehållsrikt dokument om de s.k. Quickbreven, artikeln finns även här . Svenska Dagbladet har också publicerat en initierad artikel, eller läs här.
Den intensiva e-post kontakten mellan främst justitierådet Göran Lambertz, advokat Claes Borgström, förre åklagaren Christer van der Kwast och polismannen Seppo Penttinen vid polisen i Sundsvall reser frågor om gränsen mellan privat och offentlig verksamhet.
Först ska sägas att alla handlingar som finns på en myndighet inte är allmänna. På t.ex. regeringskansliet torde det finnas mängder med dokument och e-brev som berör partistrategiska frågor. Där finns också privata dokument och e-brev precis som på alla myndighet och andra allmänna organ. Dessa liksom ett antal andra former av handlingar är inte att betrakta som allmänna.
En handling blir allmän först när den berör myndighetens verksamheten och när den inkommit eller upprättats på myndigheten. Sedan är det en annan fråga om uppgifterna i handlingen är offentliga eller skyddas av sekretess.
Det pågår ingen förundersökning mot Quick för mord, tvärtom har tre av de fällande domarna upphävts, och Göran Lambertz är att betrakta som en privatspanare. I denna sin egenskap har han sökt stöd och råd hos ett antal personer. De e-brev som han utväxlat genom och förvarat i Högsta Domstolens e-postsystem är inte av karaktären att han skrivit dem å tjänstens vägnar. De är därför att betrakta som ”privata” där. Sedan är det en annan fråga hur omdömesgillt det är att använda tjänsteadressen för sådana e-brev men det är mer en intern angelägenhet för den sista utposten i vårt rättssystem, Högsta Domstolen, att reda ut. Lambertz hade ingen skyldighet att ens ta ställning till om breven kunde lämnas ut. Att han sedan ändå gjorde det är en annan sak och vittnar om hans oräddhet och öppenhet. Några formella förbehåll för hur handlingarna sedan används kunde han därmed inte ställa.
Samma brev är också att betrakta som privata när de förvaras hos pensionären van der Kwast liksom hos advokat Claes Borgström. Men när det gäller e-breven till och från Seppo Penttinen hamnar frågan i ett annat ljus. Det han bidragit med är att betrakta som tjänsteutövning. Han är i tjänst och deltog i utredningen mot Quick. Hans insats i privatspaningen har också tydligen skett med polisledningens goda minne. En fråga som tornar upp är hur rimligt är det att polisresurser ställs till en privatspanares förfogande? Visst ska Penttinen och andra poliser serva allmänheten och medierna med uppgifter men frågan är i vilken omfattning som kan anses rimlig och om de överhuvdtaget ska utför nya utredningar på uppdrag av någon annan än sin arbetsgivare? Det gäller i synnerhet som ärendet lämnat polisstadiet för länge sedan och nu är föremål för domstolsprövning.
Enligt min uppfattning utgör de e-brev som inkommit till eller upprättats av Penttinen och förvaras hos polismyndigheten i Sundsvall allmänna handlingar. Därmed är de möjliga att begära ut. Hade det skett enligt denna den formella vägen och inte via privatpersonen Göran Lambertz är det mycket möjligt att polismyndigheten kunnat sekretessbelägga de nedsättande och insinuanta formuleringarna om Leif GW Persson. Underhållningsvärdet av e-breven hade då minskat något vilket kanske hade varit till gagn för själva sakfrågan.