Debatt i SvT tog i torsdag upp näthatet. Det drabbat främst kvinnor och består av hotande och hetsande yttranden samt sexuellt ofredande och ärekränkning. Ett angeläget ämne som också rymmer frågan om vilka åtgärder samhället bör och kan vidta utan att det går ut över yttrandefriheten. Frågeställningen kan tyckas enkel men avvägningen mellan dessa två intressen är inte helt lätt och inte blir det lättare av att vissa också betraktar privatlivskränkningar som näthat. Inte lätt alltså och fullständigt hopplöst att reda ut med några one-liners i ett debattprogram. Därmed inte sagt att programmet var värdefullt.

Se inslaget här.

ICA handlaren i Kaxås, Bo Oskarsson, har trakasserats på flera webbplatser för att han välkomnade tre syriska familjer till byn. Lyssna på inslaget i Studio 1 där han berättar.

Våren 1999 skulle de första flyktingarna från Kosovo komma till Säffle i Värmland. Jag var då chefredaktör för Säffle Tidningen och bestämde mig för att tidningen skulle anslå tonen. Samma dag flyktingarna kom publicerade jag en ledare  i tidningen på albanska och svenska.

Säffle var inte befriat från rasister och personer som var skeptiska till invandrare. Men jag kan inte minnas att jag utsattes för några påtagliga hot. Några få kritiska insändare som trots allt var publicerbara är vad jag kommer ihåg av motreaktionerna.

Det kanske låter överdrivet eller rent av skrytsamt. Men jag tror att tidningen satte nivån på diskussionen. Tidningen drog med sig andra som genom olika arrangemang visade att de var beredda att i vart fall ge flyktingarna en tillfällig tillflyktsort.

En sådan generös inställning utesluter inte, får inte utesluta, en rak och tuff diskussion om invandringspolitiken och heller inte leda till att vi sopar de stora integrationsproblem som finns under mattan.

Medievärlden publicerade i februari en annorlunda uppdelning av mediedagen som jag gjort. Artikeln publiceras här något bearbetad med anledning av den ständigt pågående debatten om integritetsskyddet.

Kritik mot medierna och krav på lagstiftning sker alltför ofta med exempel hämtade från det icke grundlagsskyddade området. Där svensken rör sig en försvinnande liten del av mediedagen.

I genomsnitt lägger svensken drygt sex timmar på medier varje dag. Vanligtvis brukar mediedagen delas upp på olika medietyper, t.ex. radio, böcker och internet.

Men mediedagen kan också presenteras på ett lite annorlunda sätt.

I diagrammet ovan har mediedagen delats upp på aktiviteter som bedrivs på grundlagsskyddade medier och internet.

Diagrammet visar att det är inom sektorn där tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) gäller som svensken tillbringar lejonparten av sin tid med medier. Av mediedagen hamnar 272 minuter, 74 procent, av mediekonsumtionen inom det område där ensamansvar, meddelarskydd råder och där myndigheterna är förbjudna att förhandsgranska, stoppa eller försvåra spridandet av yttranden.

Inom denna sektor finns ägare, utgivare, redaktörer, förläggare, författare med flera som direkt eller indirekt har och tar ansvar för vad som ska offentliggöras. I första ledet tar utgivarna och författarna det juridiska ansvaret. För lejonparten av mediekonsumtionen i denna tårtbit – 235 av 272 minuter – gäller inte bara grundlagarna utan också de pressetiska reglerna. (Visserligen har Allmänhetens Pressombudsman och Pressens opinionsnämnd endast mandat att utöva tillsyn över dagspressen och tidskrifterna men etermedierna har förbundit sig att tillämpa de pressetiska reglerna.) De som sänder radio och tv styrs därtill av på papperet mycket långtgående och detaljerade regler i sina tillstånd, till exempel krav på saklighet, respekt för enskildas privatliv och värnet av den nordiska kulturgemenskapen samt krav på allsidighet. Granskningsnämnden för radio och tv övervakar att bland andra public serviceföretagen SVT , SR och UR inte bryter mot reglerna.

När det gäller kränkningar av enskildas integritet drabbar det den enskilde hårt oavsett om de framförs i skydd av grundlagen eller inte. Och visst förekommer övertramp i de grundlagsskyddade medierna men att utmåla dessa medier som ”blodtörstiga” är att vattna den kvarn som, ibland medvetet ibland mot bättre vetande, riskerar att mala sönder medborgarnas yttrandefrihet. Det framstår inte som rimligt att något som så gott som uteslutande förekommer inom den trots allt lilla delen av svenskens mediedag drabbar även medier som i huvudsak lever som de lär.

Utslaget på den tid som svensken tillbringar inom det grundlagsskyddade området framstår det inte som orimligt att anta att förekomsten av förtal och integritetskränkningar är i det närmast försumbara. Det antagandet stärks av de undersökningar som genomförts inom Yttrandefrihetskommittén. Därmed inte sagt att de övergrepp och övertramp som förekommer inte kan drabba enskilda mycket hårt. Men när det gäller att stifta lagar är det viktigt att de inte går längre än vad som krävs för att kväsa problemet. Lagar ska vara förutsebara och proportionerliga. Det gäller i synnerhet när det handlar om sådant som utgör förutsättningen för en vid yttrandefriheten.

Ett klockrent exempel på att lagstiftaren verkar ha tappat proportionerna och där förslaget smittat av sig på det grundlagsskyddade området är regeringens förslag om förbud mot kränkande fotografering. Förslaget kriminaliserar inte bara de gärningar regeringen gett exempel på utan också mot den grundlagsskyddade anskaffarfriheten. Det är visserligen möjligt och motiverat att begränsa sätten att anskaffa uppgifter men regeringen går för långt. Den verkar inte ens ha övervägt de alternativa lösningar som finns. De tar hela pajen när de bara borde sätta tänderna i den lilla icke grundlagsskyddade tårtbiten.

Men svensken tillbringar mer tid inom det grundlagsskyddade området än vad som framgår av diagrammet ovan.

Enligt Mediebarometern står internet för en fjärdedel – 95 minuter – av mediekonsumtionen. Att inkludera internetanvändningen i mediedagen är besynnerligt. Internet är inget massmedium. Internet är för överföringar av yttranden vad tidningsbudet är för morgontidningen och vad radioapparaten är för radioprogrammet – ett sätt att sprida och ta emot yttranden. Internet ger oss också möjlighet att sköta bankärenden, köpa biljetter med flera nyttigheter som är fullständigt ointressanta från ett medie- eller yttrandefrihetsperspektiv.

Hur de 95 minuter vi lägger på internet fördelar sig mellan övriga verksamheter, grundlagsskyddade medier och icke grundlagsskyddade medier framgår inte av Mediebarometern 2011. Utifrån de procentsiffror som finns över hur många svenskar som använder vissa tjänster på nätet enligt Nordicom och uppgifter ur rapporten Svenskarna och Internet 2011, från Stiftelsen för internetinfrastruktur går det att göra en uppskattning som tyder på att de 95 minuterna delas upp i tre ungefär lika stora delar

Med uppskattningsvis ytterligare en halvtimme för grundlagsskyddade medier blir den totala tiden svensken lägger på grundlagsskyddade medier 302 minuter. Medan icke grundlagsskyddade medier får cirka 30 minuter och övriga aktiviteter också ungefär en halvtimma. Mediedagen kan därmed presenteras på följande sätt:

Måhända reser forskarna ragg över denna uppskattning men förhoppningsvis får den dem också att bearbeta sina data så att vi får mer exakta uppgifter.

DN uppmärksammar att Google har en stark ställning och blockerar information. Sin starka för att inte säga dominerande ställning har företaget skaffat sig genom att skapa attraktiva tjänster. När tillräckligt många använder en sådan tjänst och den som tillhandahåller den bestämmer sig för att t.ex. blockera vissa webbplatser är det lätt att säga att det är censur. Visst begränsar det, eller rättare försvårar, det för användarna att få del av information men någon begränsning av yttrandefriheten är det egentligen inte frågan om.

Yttrandefriheten som den kommer till uttryck i våra grundlagar och andra länders konstitutioner reglerar i huvudsak bara vad som gäller mellan enskilda och det allmänna. Frågor som rör relationen mellan ett företag och dess kunder lägger sig som huvudregel en demokrati inte i. Det är upp till enskilda att avgöra vem de vill anlita och företag har motsvarande rätt av bestämma sin kundkrets. Staten gör bäst i att hålla fingrarna borta för yttrandefrihetens skull. Ett staligt ingripande kan däremot bli nödvändigt om ett eller några få företag skulle få monopol på t.ex. internetaccess. Då är det motiverat att begränsa deras möjligheter för enskilda att ta del av eller sprida yttranden. Så har vi t.ex. haft det sedan 1950 då Posten förbjöds att vägra dela ut skrifter med hänvisning till deras innehåll.

Artikel i DN kan läsas här. eller här