En meddelares rätt att under anonymitetsskydd lämna uppgifter utgör en av de centrala delarna av vår yttrandefrihet. Den är i detaljreglerad i våra yttrandefrihetsgrundlagar och har åtskilliga gånger lett till att uppgifter som bör komma till allmänhetens kännedom också gjort det.

Det spelar som regel ingen roll om man frågar en skvallerreporter eller kommungrävare om synen på källor. Som regel slår de alla med emfas fast att källskyddet är heligt.

Men det räcker inte med att ruva på hemligheten om vem som är källan och inte lämna detaljer om källan som gör att den kan ringas in. Det gäller också att överväga hur man hanterar källmaterial eftersom det kan påverka risken för att källan blottläggs.

Jag vill betona att det endast är den eller de som vid varje given tidpunkt har kännedom om hela situationen som kan göra avvägningen mellan intresset av att sakfrågan drivs framåt, t.ex. genom att publicera hemligstämplat material, och intresset att skydda källan.

Jag har i en artikel i Journalisten använt Dagens Ekos avslöjande av planerna på en vapenfabrik i Saudiarabien som exempel. Utan att ha veta hur redaktionen resonerat i detalj tycker jag att det är motiverat att resa frågan hur Ekot hanterat sitt källmaterial och kommenterat sitt arbete.

Artikeln finns att läsa här.

Regeringen har antagit direktiv till en utredning om meddelarskydd för privat anställda som arbetar i företag som finansieras med skattemedel. Det är bra.

Men jag har svårt att förstå varför statligt anställda inte ska ges samma rätt. Jag har följt upp tidigare diskussion på SvD:s brännpunkt läs här.

I tidigare inlägg på Brännpunkt, SvD, har representanter för vårdföretagen hävdat att deras anställda genom avtal och överenskommelser har meddelarskydd. Det är dessvärre en light version som inte har samma styrka som ett grundlagsreglerat skydd. Det är inte möjligt att åtala och straffa chefer som struntar i avtal och regler.

De anställda inom privatverksamhet som finansiseras med skattemedel och anställda i statliga bolag förtjänar samma skydd som gäller för anställda inom kommunala och landstingskommunala företag.

Ledamöterna i den referensgrupp som ska knytas till utredningen bör kräva att utredningen får ett tilläggdirektiven redan innan den startat. Folkpartiet som argumenterat för ett meddelarskydd för anställda inom statliga bolag inom Yttrandefrihetskommittén bör ligga på övriga allianspartier.

På Brännpunkt i dagens SvD berättar justitieminister Beatrice Ask (M) att regeringen ska tillsätta en utredning för att ge även anställda inom privat verksamheter som finansieras med offentliga medel meddelarskydd. Rimligen ska det väl även inkludera att offentlighetsprincipen utökas även till denna verksamhet.

Det var på tiden.

Återstår nu att läsa direktiven för att granska intentionerna. Det finns en antydan till begränsningar och reservationer i det justitieminister skriver.

Jag kommenterade utredningen som hastigast i Ekot i Sveriges radio lyssna här

I april i år skrev jag en artikel på just Brännpunkt i frågan läs här.

En artikel som konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson (MP) följde upp läs här.

En av de mest effektiva metoderna att tysta medarbetare som lämnar uppgifter till medierna är att utsätta dem för repressalier.

Det behöver inte vara frågan om t.ex. avsked utan sker nog oftast mer diskret. För chefer vid myndigheter och andra allmänna organ är det straffbart att t.ex. omplacera den som uttalat sig i medierna eller lämnat uppgifter för publicering. Men sedan finns en fallande skala av det som är olämpligt men inte straffbart.

Lagmannen vid Göteborgs Tingsrätt, Stefan Strömberg, klarade denna balansgång raffinerat. Han begick inget straffbart men uttryckte sig direkt olämpligt till en rådman som uttalat kritik mot tingsrättens sätt att arbeta. Kritik mot en skild får till följd att andra drar sig för att yttra sig. Det sprids en tystnadskultur. Jag har beskrivit fallet i Mediavärlden och där även uppmärksammat hur en skrivelse från Rikspolischefen kritisera en enskild polis läs här eller här

Men det finns exempel på myndighetschefer som inte vet vem som läckt uppgifterna eller kanske drar sig för att kritisera en enskild. Då väljer de att utforma en allmän anmodan om rättning i ledet, oftast inlindat. Så gjorde Läkemedelsverkets generaldirektör Christina Åkerman
. UNT har uppmärksammat fallet och även lagt ut en länk till en film från ett personalmöte där Åkerman uttrycker sitt ogillande att uppgifter läcker till media, läs här eller här . UNT har också publicerat ett utdrag ur filmen se den här.

Även Svenska Dagbladet har uppmärksammat generaldirektörens uttalande läs här