Jag och SvD:s reporter Mikael Holmström har tilldelats Bertil Torekulls journalistpris. Hedrande och stimulerande. Stiftelsens motivering här.
You are currently browsing the archive for the Yttrandefrihet category.
Det är alltid lika spännande och oftast oroande att få del av hur kommuner och andra myndigheter hanterar offentlighetsprincipen. Enköpings kommuns hantering vid rekryteringen av en chef är en upplevelse utöver det vanliga.
Först har handlingarna gallrats sedan har de överhuvudtaget aldrig varit hos kommunen.
Kommunen ansåg sig inte bryta mot offentlighetsprincipen bara ”undvika”. Istället för att begära in handlingarna lästes de hos konsulten. Därmed var de inte inkomna och inte allmänna enligt kommunen. Så fel så fel. När kommunen väl fått del av en uppgift lämnar den hemliga rummen och blir allmänna handlingar, som antingen är offentliga eller sekretesskyddade.
Här artiklar i Enköpings Posten som beskriver hanteringen.
första artikeln andra artikeln tredje artikeln. Sista ordet lär inte vara sagt.
Tags: allmän handling, kommun, konsult, rekrytering
Tidningsutgivarna och PO, Ola Sigvardsson har offentliggjort sina respektive remissyttranden över min utredning om ett vidgat och förstärkt medieetiskt system.
Har medverkat i senaste numret av Juridisk Tidskrift med en genomgång av rättsfallet där utgivaren för Norra Skåne dömdes för brott mot tystnadsplikten av Högsta domstolen. Kan läsas här.
Tags: källskydd, Norra Skåne, tystnadsplikt
Medverkar i senaste numret av Advokaten med ett tema om meddelarfriheten.
Sammanställningar, intervjuer, historik, bakgrund med mera finns att läsa här.
Tags: Advokaten, Advokatsamfundet, Axberger, JK
Tiden för att lämna synpunkter på mitt förslag till ett utvidgat och stärkt medieetiskt självsanerande system har nu gått ut.
Först ut är Timbros Medieinstitut som offentliggjort sin syn på min skiss till ett framtida medieetiskt självsanerande system . Yttrande som finns att läsa här eller här. Yttrandet är i positivt till förslagen men anser att de inte går tillräckligt långt när det gäller juridiska personers möjligheter att få upprättelse när de utsatts för en publicitetsskada.
Sim (O), Institutet för Mediestudiers remiss finns att läsa här eller här.
När riksdagens konstitutionsutskott (KU) ska granska statsrådens göranden och låtanden brukar det mötas av respekt, i varje fall formellt. Men när KU ställer frågor till näringsdepartementet blir svaret ”ingen kommentar”. Artikel i Expressen i dag finns att läsa här eller här.
Tags: KU, Lööf, näringsdepartementet
På tisdagen beslutade JK som väntat att inte inleda någon förundersökning mot de grundlagsskyddade medier som publicerat uppgifter om den ryska flygövningen under långfredagen. Det gällde bland annat Svenska Dagbladet som avslöjade att svenskt flyg inte gick upp för att markera och SvT som fyllde på med uppgifter om möjliga mål för övningen.
Enligt JK är uppgifterna som publicerats inte av den digniteten att deras avslöjande kan anses innebära men för rikets säkerhet, de är inte tillräckligt betydelsefulla. De medier som publicerat uppgifterna har därmed inte begått något brott. Därmed har heller inte den eller de som lämnat uppgifterna gjort något olagligt. Eftersom utredningen inte indikerar att några allmänna handlingar med sekretessbelagda uppgifter kommit i orätta händer kan heller inte efterforskning av källorna göras av den anledningen.
Meddelarfriheten har därmed dragit det längsta strået. Frågan är vilken längd det är på försvarsminister Karin Enström och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegrens strån? De bägge har med varierande indignation kritiserat att uppgifterna om den bristande incidentberedskapen blivit allmänt känt även bland svenska folket.
JK:s beslut kan läsas här och artikel i Svenska Dagbladet 2013-06-19 här.
Tags: incidentberedskap, JK, rikets säkerhet
SvT:s reporter Carl Andersson har fortsatt sin granskning av den tragiska händelsen vid Hjulstabron. Då två män omkom sedan polisen öppnat bron.
När Carl Andersson begär ut uppgifter från Trafikverkets hastighetskameror kontaktar Trafikverket polisen och undrar om de är intresserade av uppgifterna. Därmed skulle de falla in under förundersökningssekretess och Trafikverket skulle inte behöva lämna ut uppgifterna. Så blir det också vilket framgår av SvT:s inslag som kan ses här eller läsas här
Det är naturligt och nödvändigt att myndigheter samarbetar för att utreda brott. Men det märkliga i det här fallet är att Trafikverket kontaktar polisen och frågar om de önskar vissa uppgifter som polisen inte efterfrågat först när uppgifterna begärts ut av SvT och med den oförblommade kommentaren att uppgifterna annars blir offentliga.
Trafikverkets chefsjurist säger att det är normalt och helt korrekt att myndigheter gallrar i sina handlingar. Det är sant och inget att säga om. Men gallringar ska ske med största omsorg enligt gällande regler och med en marginal så att inget som bör sparas går förlorat och inte kan återskapas.
Allt som kan tänkas ha betydelse för en förundersökning och en ev. rättegång ska sparas. Den korrespondens som leder fram till att polisen begär in uppgifterna från kamerorna kan tyckas ha ett ringa värde – i dag. Men de är trots allt av den digniteten att de beskriver hur en myndighet hanterat allmänna uppgifter och de kan dessutom få betydelse i andra sammanhang i framtiden. Den tjänsteman på Trafikverket som raderar sin e-post korrespondens med polisen har därför enligt min uppfattning begått ett fel. Frågan bör bli föremål för en prövning av JO.
Det är också intressant i sammanhanget att notera att polisen i Uppsala gör en annan bedömning och har sparat e-breven mellan polisen och Trafikverket.
Tags: Hjulstabron
Fyra fall där medier fallerat när det gäller att skydda sina källor eller utsatt sina meddelare för risk att avslöjas och ett fall där en utgivare medvetet röjde källan. Läs artikel i SvD, Brännpunkt här eller här
Tags: JK, källskydd, tystnadsplikt
Införandet av en prövning av journalisters yrkesetik, arbetsmetoder och uppträdande, i ett medieetiskt system är en mycket komplicerad fråga. Det reser frågor om rättssäkerhet och trovärdighet. Vem ska hållas ansvarig, hur ska övertramp provas i sak, ska det vara möjligt för en reporter att dra sig undan en prövning, hur ska gränsen till vad som ska bedömas av de rättsvårdande instanserna ske är några av frågorna. Arbetssätten är också en arbetsgivarfråga där synen på vilka metoder som får användas varierar starkt . Fler invändningar finns i min utredning. Den kan läsas i utdrag här. I samma pdf-fil finns också de gällande yrkesetiska reglerna.
Dagens prövning av yrkesetiken saknar trovärdighet. De som anmäler en journalist för att denne vid anskaffande av uppgifter brutit mot reglerna kan inte vara säker på att frågan överhuvudtaget blir prövad. Är journalisten inte medlem i Journalistförbundet faller anmälan och vill journalisten inte medverka blir det ingen prövning.
Journalistförbundet föreslår nu att prövning om övertramp ska föras över från deras egen yrkesetiska nämnd till en medieetisk nämnd, Mediernas etiska nämnd (MEN). Läs om förslaget här. Journalistförbundet vill däremot behålla rätten att utforma reglerna i varje fall under en övergångsperiod
. Den enda ändringen i sak förbundet föreslår vid en överflyttning av regelverket och dagens prövning är att alla journalister ska kunna prövas, inte bara medlemmar i Journalistförbundet. Genast inställer sig ytterligare ett problem, nämligen att avgränsa och definiera vem som är journalist.
Ska medierna behålla och utveckla den trovärdighet som dagens pressetiska prövning trots allt har får det inte tillföras moment som innehåller kryphål eller bestå av ett regelverk som inte samtliga huvudmän står bakom. Har man en trovärdig verksamhet och tillför en prövning som inte är det misskrediterar det hela verksamheten. Införande av en yrkesetisk prövningen enligt dagens ordning skulle hota den medieetiska prövningen av publiceringar. Därmed inte sagt att delar av yrkesetiken på sikt bör prövas av en medieetisk nämnd. Men det kräver noggranna överväganden.
Enligt min uppfattning är frågan om att få till en medieetiska prövning som omfattar alla medier tillräckligt komplicerad i sig. Vad som hända med yrkesetiken och hur den ska prövas bör läggas åt sidan för att få fokus på prövningen av publiceringar.
Tags: journalistförbundet, medieetik, yrkesetik
Så har diskussionen tagit fart om det framtida medieetiska systemet. I tisdags tog Timbro medieinstitut initiativet till en debatt mellan mig, Kerstin Brunnberg och Mårten Schultz. Läs här eller här och titta/lyssna här eller här.
Dagen innan publicerade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson ett inlägg på sin blogg. Läs här eller här.
Samma dag som Timbro-debatten publicerade Journalistförbundet sin egen utredning om det framtida medieetiska systemet. Det finns att ta del av här. Jag kommer att kommentera det i ett kommande blogginlägg.
Professorn i straffrätt Mårten Schultz hade en något mindre styv tuppkam än vanligt i frågan. Tidigare har han skåpat ut den självsanerande verksamheten men nu låter det mest som att han tycker att den trots allt kan få finnas och anade jag trots allt inte att han ändå tycker att den fyller en viss funktion.
Thomas Mattsson som är starkt för en samordnad medieetisk prövning framför på sin blogg vissa invändningar mot mina förslag. Hans frågor är värda att beakta. Thomas Mattsson befarar att mitt förslag att alla och inte bara direkt berörda ska kunna anmäla överträdelser av publicitetsreglerna ska leda till att medierna får fler anmälningar att hantera och får svårt att hinna med. Min avsikt med förslaget är att stärka tilltron till det medieetiska systemet genom att låta alla kunna anmäla till allmänhetens medieombudsman (MO). En sådan ordning innebär att det blir möjligt, i varje fall på sikt, att pröva bestämmelserna i publicitetsreglerna om saklighet och allsidighet som i dag sällan kommer upp till bedömning. För att det ska ske i dag krävs att en enskild lider publicitetsskada men inte när t.ex. osakligheten drabbar en grupp personer eller ett allmänt intresse. Ett nog så allvarligt övertramp.
Det är enligt min uppfattning inte bara önskvärt utan också nödvändigt att de ”slumrande” reglerna om saklighet och allsidighet aktiveras. Det kommer med visshet att öka antalet anmälningar radikalt, från 300 till kanske 2 000 per år. Många av dem kommer att vara okynnesanmälningar men dessa ska MO avvisa och de kommer medierna aldrig att behöva befatta sig med och inte ens få kännedom om. Så sker också redan i dag genom att PO avskriver merparten av anmälningarna Antalet anmälningar där tidningarna tvingas svara för sin publicering uppgår i dag till drygt 40 per år. Det kommer sannolikt att bli fler med en allmän rätt att anmäla. Hur många är omöjligt att säga men sannolikt ingen gigantisk ökningen och det är ett pris som medierna måste vara beredda att betala för att stärka systemet.
Det har i debatten också framförts att mitt förslag skulle innebära att det blir omöjligt att bedriva en kampanj- och opinionsjournalistik. Det är en villfarelse. Jag föreslår inte någon ny bestämmelse i publicitetsreglerna som skulle omöjliggöra detta. Däremot vill jag att kravet på saklighet och allsidighet även i fortsättningen ska gälla för alla publiceringar som inte utgör kommentarer i form av krönikor och ledarkommentarer.