You are currently browsing the archive for the Yttrandefrihet category.
Professor emerita Madeleine Leijonhufvud svarar i dag på min brännpunktare i Svenska Dagbladet i lördags. Hon framhärdar i att de kungliga är rättslösa och inte kan väcka enskilt åtal för förtal.
Ni kan läsa hennes artikel här och här .
Jag tumlar runt med professorn även på Journalistens webbplats. Här kan du följa denna holmgång.
För dagen vilar jag på hanen men återkommer.
Artikel på i dagens Svenska Dagbladet om den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. Kan läsas här eller här.
Det är synd och en synd att skaparna av Call girl låter filmens statsministern krypa i säng med en minderårig. Det borde ju ha varit justitieministern! Det är ingen tvekan om att filmens huvudpersoner är ”figuranter” för Lennart Geijer, Olof Palme, Ebbe Karlsson, Carl Persson etc. Här i en uppdiktad historia med verklighetsbakgrund.
Call girl har satt fart på diskussionen men kanske inte den debatt som filmskaparna ville ha. I vart fall inledningsvis har det blivit en diskussion om huruvida Olof Palme blivit utsatt för förtal eller inte. Det är synd. Det hade varit mer givande med en diskussion om prostitution, socialtjänstens arbetssätt och inte minst Olof Palmes försöka att mörklägga justitieministerns sexköp. Med hjälp av Ebbe Karlsson (justitieministerns pressekreterare) drog Olof Palme igång och dirigerade den berömda dementimaskinen.
De fick DN att förnedra sig men solkade samtidigt ned sitt eget eftermäle. Olof Palme agerade lömskt och slugt. Det var närmast skurkmässigt men inte kriminellt.
På Publicistklubben (PK) diskuterades på oktoberträffen den nya hovjournalistiken. Bland annat mot bakgrund av den s.k. pizzabilden på Kungen och Camilla Henemark samt Drottningen som frenetisk skurar på ett hakkors. Under debatten hävdade Madeleine Leijonhufvud att medlemmar i den kungliga familjen är rättslösa. Jag har skrivit ett debattinlägg i Journalisten som finns att läsa här eller här under rubriken Lagboken som kalejdoskop.
Medievärlden publicerade i februari en annorlunda uppdelning av mediedagen som jag gjort. Artikeln publiceras här något bearbetad med anledning av den ständigt pågående debatten om integritetsskyddet.
Kritik mot medierna och krav på lagstiftning sker alltför ofta med exempel hämtade från det icke grundlagsskyddade området. Där svensken rör sig en försvinnande liten del av mediedagen.
I genomsnitt lägger svensken drygt sex timmar på medier varje dag. Vanligtvis brukar mediedagen delas upp på olika medietyper, t.ex. radio, böcker och internet.
Men mediedagen kan också presenteras på ett lite annorlunda sätt.
I diagrammet ovan har mediedagen delats upp på aktiviteter som bedrivs på grundlagsskyddade medier och internet.
Diagrammet visar att det är inom sektorn där tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) gäller som svensken tillbringar lejonparten av sin tid med medier. Av mediedagen hamnar 272 minuter, 74 procent, av mediekonsumtionen inom det område där ensamansvar, meddelarskydd råder och där myndigheterna är förbjudna att förhandsgranska, stoppa eller försvåra spridandet av yttranden.
Inom denna sektor finns ägare, utgivare, redaktörer, förläggare, författare med flera som direkt eller indirekt har och tar ansvar för vad som ska offentliggöras. I första ledet tar utgivarna och författarna det juridiska ansvaret. För lejonparten av mediekonsumtionen i denna tårtbit – 235 av 272 minuter – gäller inte bara grundlagarna utan också de pressetiska reglerna. (Visserligen har Allmänhetens Pressombudsman och Pressens opinionsnämnd endast mandat att utöva tillsyn över dagspressen och tidskrifterna men etermedierna har förbundit sig att tillämpa de pressetiska reglerna.) De som sänder radio och tv styrs därtill av på papperet mycket långtgående och detaljerade regler i sina tillstånd, till exempel krav på saklighet, respekt för enskildas privatliv och värnet av den nordiska kulturgemenskapen samt krav på allsidighet. Granskningsnämnden för radio och tv övervakar att bland andra public serviceföretagen SVT , SR och UR inte bryter mot reglerna.
När det gäller kränkningar av enskildas integritet drabbar det den enskilde hårt oavsett om de framförs i skydd av grundlagen eller inte. Och visst förekommer övertramp i de grundlagsskyddade medierna men att utmåla dessa medier som ”blodtörstiga” är att vattna den kvarn som, ibland medvetet ibland mot bättre vetande, riskerar att mala sönder medborgarnas yttrandefrihet. Det framstår inte som rimligt att något som så gott som uteslutande förekommer inom den trots allt lilla delen av svenskens mediedag drabbar även medier som i huvudsak lever som de lär.
Utslaget på den tid som svensken tillbringar inom det grundlagsskyddade området framstår det inte som orimligt att anta att förekomsten av förtal och integritetskränkningar är i det närmast försumbara. Det antagandet stärks av de undersökningar som genomförts inom Yttrandefrihetskommittén. Därmed inte sagt att de övergrepp och övertramp som förekommer inte kan drabba enskilda mycket hårt. Men när det gäller att stifta lagar är det viktigt att de inte går längre än vad som krävs för att kväsa problemet. Lagar ska vara förutsebara och proportionerliga. Det gäller i synnerhet när det handlar om sådant som utgör förutsättningen för en vid yttrandefriheten.
Ett klockrent exempel på att lagstiftaren verkar ha tappat proportionerna och där förslaget smittat av sig på det grundlagsskyddade området är regeringens förslag om förbud mot kränkande fotografering. Förslaget kriminaliserar inte bara de gärningar regeringen gett exempel på utan också mot den grundlagsskyddade anskaffarfriheten. Det är visserligen möjligt och motiverat att begränsa sätten att anskaffa uppgifter men regeringen går för långt. Den verkar inte ens ha övervägt de alternativa lösningar som finns. De tar hela pajen när de bara borde sätta tänderna i den lilla icke grundlagsskyddade tårtbiten.
Men svensken tillbringar mer tid inom det grundlagsskyddade området än vad som framgår av diagrammet ovan.
Enligt Mediebarometern står internet för en fjärdedel – 95 minuter – av mediekonsumtionen. Att inkludera internetanvändningen i mediedagen är besynnerligt. Internet är inget massmedium. Internet är för överföringar av yttranden vad tidningsbudet är för morgontidningen och vad radioapparaten är för radioprogrammet – ett sätt att sprida och ta emot yttranden. Internet ger oss också möjlighet att sköta bankärenden, köpa biljetter med flera nyttigheter som är fullständigt ointressanta från ett medie- eller yttrandefrihetsperspektiv.
Hur de 95 minuter vi lägger på internet fördelar sig mellan övriga verksamheter, grundlagsskyddade medier och icke grundlagsskyddade medier framgår inte av Mediebarometern 2011. Utifrån de procentsiffror som finns över hur många svenskar som använder vissa tjänster på nätet enligt Nordicom och uppgifter ur rapporten Svenskarna och Internet 2011, från Stiftelsen för internetinfrastruktur går det att göra en uppskattning som tyder på att de 95 minuterna delas upp i tre ungefär lika stora delar
Med uppskattningsvis ytterligare en halvtimme för grundlagsskyddade medier blir den totala tiden svensken lägger på grundlagsskyddade medier 302 minuter. Medan icke grundlagsskyddade medier får cirka 30 minuter och övriga aktiviteter också ungefär en halvtimma. Mediedagen kan därmed presenteras på följande sätt:
Måhända reser forskarna ragg över denna uppskattning men förhoppningsvis får den dem också att bearbeta sina data så att vi får mer exakta uppgifter.
I dag föreslog socialminister Göran Hägglund att alla – fack, privata och offentliga arbetsgivare – borde enas om en etisk plattform för hur vården ska bedrivas. Läs hans artikel i Svenska Dagbladet här.
I Hägglunds plattform skulle meddelarfriheten skrivas in liksom, om jag förstår det rätt, även offentlighetsprincipen. Det vore enligt mitt förmenade illa och skulle riskera att urvattna begreppet meddelarskydd. På sikt skulle det också riskera att försvaga skyddet för anställda hos myndigheter och kommunala bolag där skyddet i dag gäller med stöd i grundlagen. Läs intervjun med mig som Kommunalarbetare gjorde under dagen här eller här.
Det är för mig fullständigt obegripligt att de fackliga organisationerna ingått kollektivavtal om meddelarskyddet. Dessa avtal är inte mycket värda.
Dagens Nyheter uppmärksammar i dag frågan om insynen i privat verksamhet som bedrivs med skattepengar. Artiklarna finns här och här.
Uppskattningsvis 200 000 personer är i dag anställda i privata verksamhet som finanisieras med skattemedel. Det är främst inom vård, skola och omsorg som kommuner och landsting lagt ut verksamheter på entreprenad. I pengar handlar det om minst 60 miljarder kronor per år.
Till skillnad mot de undersköterskor, fritidsledare etc. som är anställda i kommuner och landsting eller i bolag som dessa äger saknar de 200 000 ett fullgott meddlarskydd. För denna verksamhet gäller heller inte offentlighetsprincipen. Det gör det möjligt för entreprenadföretagen att efterforska vem som läckt en uppgift till medierna och de har också rätt att vidta arbetsrättliga åtgärder mot den som de anser sig ha brutit mot lojalitetsplikten. I värsta fall kan det leda till avsked.
Att bryta mot efterforskningsförbudet eller vidta repressalier mot tjänstemän på myndigheter kan medföra straffansvar enligt grundlagen. Entreprenörer riskerar inga sådana påföljder.
Den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister såg 1995 till att offentlighetsprincipen började gälla för kommunala bolag. Det var en återställare som motiverades med att en stor del av den skattefinansierad verksamheten hamnat utanför insynen. Tio år senare fick de anställda i dessa bolag även ett lagstadgat meddelarskydd och därmed rätt att under anonymitetsskydd lämnar uppgifter för offentliggörande.
Det är dags för en ny återställare.
De kollektiv avtal som flera privata förtag ingått med de fackliga organisationerna är inte mycket värda. De blir en chimär och jag är förvånad över att fackliga företrädare inte läst på bättre innan de skrev under. Avtalen är undermåliga och ger de anställda falska förespeglingar.
Kanslichefen vid Rikspolisstyrelsen, Karl Wallin, ångrar att han inte var tydligare. I P4 Örebro förklarar han att han är för yttrandefriheten och att poliser har rätt att kontakta medierna. Han framförde åter det kloka rådet att poliser måste överväga vad de säger till medierna.
Men.
När det gäller den egna organisationen och hur arbetet är organiserat måste uppgifter som poliser lämnar till medierna vara sakliga och sanna.
Det är inte särskilt sakligt sett från ett yttrandefrihetsperspektiv.
I sändningen frågade jag Karl Wallin vem som ska avgöra vad som är sakligt? Ska alla polisers yttranden passera genom något slags ”sanningsfilter” innan de får lämnas till medierna? Även subjektiva upplevelser av hur arbetet är organiserat måste få komma fram även om det senare visar sig att de inte hade saklig grund. Agnarna får sållas från vetet i en efterföljande diskussion/debatt.
Karl Wallin blev mig svaret skyldig.
Meddelarfriheten gör inte skillnad på sanna, halvsanna eller falska yttranden och uppgifter. Inte heller gör lagen någon skillnad mellan sakuppgifter eller löst tyckande.
Inslaget finns här.
Många uppfattar säkerligen begreppet ”privatspanare” som ett sätt att förlöjliga de som håller på med det. Privatspaning är något som rättshaverister och kufar bedriver. En bild framträder av en person som i smårutig hatt smyger omkring i buskaget med förstoringsglas.
Jag använde ordet ”privatspanare” i ett blogginlägg om Göran Lambertz. Då gällde det om han skulle vara tvungen att lämna ut e-brev om Quickfallet. Dessa brev skrev han i egenskap av privatperson och någon skyldighet att lämna ut breven hade han inte.
Den genomgång av materialet kring Quck som Göran Lambertz bedriver sker inte i hans egenskap av justitieråd. Det är inte myndighetsutövning och är därmed att betrakta som privat spaning precis som brevskrivandet (sedan är det en annan sak att hans e-brev blir allmänhandling när de inkommer till polisen). I Ekots lördagsintervju förklarar Göran Lambertz att han ogillar begreppet. Det används nedlåtande menar han. Lyssna här .
Men om det inte är myndighetsutövning vad är det då? Något mellanting mellan privat drivna undersökningar och utredningar som drivs med stöd av lag finns inte. Och det ska vi vara oerhört tacksamma för. En f.d. åklagare eller f.d. Justitiekansler kan inte bedriva någon slags halvofficiell utredning.
Privatspanarna gör en samhällsinsats. Det är många gånger de som ställer de obehagliga frågorna och om de inte ger svaret så kanske en del av det. Alternativt innebär deras insats att idéer av varierande konspirationsgrad punkteras och kan läggas till handlingarna.
En som bedrev privatspaning genom att läsa och ifrågasätta offentliga dokument var Vilhelm Moberg. Hans insatser i en av 1950-talets rättsröteskandaler, Kejnefallet, var betydelsefulla för att punktera en officiell sanning.
Jag får sannolikt ett antal kollegor på mig när jag säger att journalister bedriver en form av privatspaning. Då kallas det grävande journalistiken och sker med nödvändighet utanför och ibland emot samhällets institutioner och intensioner. Men det är privatspaning i någon mening.
Visst finns enstaka kufar bland privatspanarna och journalister med för den delen (Lambertz tillhör inte den kategorin). Men låt dom hållas. De gör trots allt oftast mer nytta än skada. Dags alltså att höjas privatspaningens anseende och låta dem utnyttja sin informations- och yttrandefrihet.
DN redogör i dag för hur blivande poliser får veta att de har yttrandefrihet, men inte alltid. Läs här .
Det är kanslichefen vid Rikspolisstyrelsen, Karl Wallin, som på polisaspiranternas första dagar i skolbänken förmedlar denna syn på yttrandefriheten som en partiell rättighet. De manas hålla tand för tunga när det gäller brister inom organisationen och befäl som inte räcker till.
Rätten att lämna uppgifter för offentliggörande är inte obegränsad. För vissa uppgifter, t.ex. uppgifter om hemlig telefonavlyssning, gäller inte de bestämmelser som syftar till att den som lämnat uppgifterna ska skyddas mot repressalier och rätten att vara anonym. Men Wallin gick längre och för långt. Lyssna här.
Wallin säger också förståndiga saker och ger kloka råd, t.ex. hans maning till de blivande poliserna att tänka efter och överväga konsekvenserna av att de lämnar uppgifter. Men dessvärre förtas dessa råd av hans maning om störta möjliga tystnad om polisens tillkortakommanden.
Så är då debatten om införandet av ett integritetsbrott igång igen.
Nu senast hovets advokat Axel Calissendorff på DN-debatt i dag.
Axel Calissendorff har rätt i att bilderna på de bröst som förväntas amma kommande regenter inte har något allmänintresse. Det hävdar heller inte ens utgivaren för Se och Hör som publicerade bilderna på den engelska prinsessan Catherine. För tidningen handlar det om att profitera på en nyfikenhet som, hur illa det än låter, finns hos delar av allmänheten. Bilderna var tagna i smyg när hertiginnan befann sig på privat område. Så visst har hennes och prins Williams integritet blivit kränkta.
Calissendorff drar slutsatsen av detta fall att det borde införas ett integritetsbrott i tryckfrihetsförordningen som skulle kriminalisera integritetskränkningar i grundlagsskyddade medier. Därmed skulle också spridning av sådana uppgifter utanför det grundlagsskyddade området kriminaliseras. Däremot går han inte in på hur en sådan lag borde utformas och undviker därmed de detaljer där djävulen huserar.
Läs Calissendorff här. Jag har skrivit en replik som publicerades under dagen på DN-debatts webbplats, läs här eller här. Ingvar Svensson (KD) har skrivit om kommitténs hantering av frågan i Expressen, läs här.
Efter drygt tre år har jag nu lämnat mitt uppdrag som sekreterare i Yttrandefrihetskommittén.
När jag tog uppdraget varnades jag för att jag därmed trädde in i utredningsmörkret. Om det är jag som utvecklat ett mörkerseende eller om det faktiskt är ganska ljust där inne kan kanske diskuteras. Jag håller på det sistnämnda.
Jag har hållit en föreläsning på Stockholms universitet, Institutionen för mediestudier, om yttrandefrihetslagarna och kommitténs arbete. Föreläsningen går att se här.
DN uppmärksammar att Google har en stark ställning och blockerar information. Sin starka för att inte säga dominerande ställning har företaget skaffat sig genom att skapa attraktiva tjänster. När tillräckligt många använder en sådan tjänst och den som tillhandahåller den bestämmer sig för att t.ex. blockera vissa webbplatser är det lätt att säga att det är censur. Visst begränsar det, eller rättare försvårar, det för användarna att få del av information men någon begränsning av yttrandefriheten är det egentligen inte frågan om.
Yttrandefriheten som den kommer till uttryck i våra grundlagar och andra länders konstitutioner reglerar i huvudsak bara vad som gäller mellan enskilda och det allmänna. Frågor som rör relationen mellan ett företag och dess kunder lägger sig som huvudregel en demokrati inte i. Det är upp till enskilda att avgöra vem de vill anlita och företag har motsvarande rätt av bestämma sin kundkrets. Staten gör bäst i att hålla fingrarna borta för yttrandefrihetens skull. Ett staligt ingripande kan däremot bli nödvändigt om ett eller några få företag skulle få monopol på t.ex. internetaccess. Då är det motiverat att begränsa deras möjligheter för enskilda att ta del av eller sprida yttranden. Så har vi t.ex. haft det sedan 1950 då Posten förbjöds att vägra dela ut skrifter med hänvisning till deras innehåll.
