Nils Funcke

Vi har en tryckfrihetsförordning som är 250 år och som genom sin grundlagsstatus är stabil. Den ger till skillnad mot yttrandefrihetsgrundlagen få öppningar för att riksdagen med ett enkelt beslut ska kunna ändra förutsättningar. I tider när statsnyttan krävt det har regeringar trots detta gjort ingrepp i eller rundat grundbultarna i TF. Somliga har täppts till t.ex. genom införandet distributionsplikten i 1949 års TF.

Grundlagsskyddet gör det trögt att ändra.

En grundprincip är att myndigheter och andra allmänna organ inte får vidta åtgärder som innebär hinder för att framställa, offentliggöra och sprida skrifter på grund av deras innehåll. Jag har i olika sammanhang förespråkat att bestämmelsen borde göras tydligare.

Istället för ”hinder” borde det stå ”förhindra eller försvåra”. Även med dagens bestämmelse är tanken att det inte ska vara möjligt för staten att t.ex. belägga skrifter med ett visst innehåll med en särskild straffskatt. Men inte bara negativa utan även positiva åtgärder som premierar vissa skrifter på andras bekostnad har hittills uppfattats som olämpligt och lagstridigt.

Staten ska kort och gott vara blind för innehållet vid fastställande av skatter, tilldelning av papper i kristid för att nämna två exempel. Men flera kulturministrar, ett antal statliga utredare och nu senast Public-service kommissionen föreslår ogenerat att vi ska tumma på principen. Statliga bidrag föreslås ska utgå till kvalitet och endast till publikationer som står på en ännu odefinierad demokratisk grund. Selektivt stöd är en morot som kan användas som piska.

På Expressens kultursida skriver jag idag om den för dagspressen destruktiva idén att överföra pengar från de tre public-service-företagen, SVT, SR och UR, till dagspress och andra medier. Kan läsas även här.