En meddelares rätt att under anonymitetsskydd lämna uppgifter utgör en av de centrala delarna av vår yttrandefrihet. Den är i detaljreglerad i våra yttrandefrihetsgrundlagar och har åtskilliga gånger lett till att uppgifter som bör komma till allmänhetens kännedom också gjort det.

Det spelar som regel ingen roll om man frågar en skvallerreporter eller kommungrävare om synen på källor. Som regel slår de alla med emfas fast att källskyddet är heligt.

Men det räcker inte med att ruva på hemligheten om vem som är källan och inte lämna detaljer om källan som gör att den kan ringas in. Det gäller också att överväga hur man hanterar källmaterial eftersom det kan påverka risken för att källan blottläggs.

Jag vill betona att det endast är den eller de som vid varje given tidpunkt har kännedom om hela situationen som kan göra avvägningen mellan intresset av att sakfrågan drivs framåt, t.ex. genom att publicera hemligstämplat material, och intresset att skydda källan.

Jag har i en artikel i Journalisten använt Dagens Ekos avslöjande av planerna på en vapenfabrik i Saudiarabien som exempel. Utan att ha veta hur redaktionen resonerat i detalj tycker jag att det är motiverat att resa frågan hur Ekot hanterat sitt källmaterial och kommenterat sitt arbete.

Artikeln finns att läsa här.

Författaren och journalisten Anders R Olsson har avlidit efter en tids sjukdom. Han lämnar ett tomrum efter sig som det gäller för oss andra att försöka fylla. Jag har skrivit ett kort minnesord om Anders i Scoop som ges ut av föreningen Grävande Journalister där vi bägge varit anställda som kanslichef och utbildningsansvarig.

Det blir allt vanligare att myndigheter vägrar att lämna ut uppgifter med hänvisning till att det kan skada enskildas affärsintressen. Vanligare därför att det också blir allt vanligare att skattepengar slussas ut till entreprenörer.

Och visst är det många gånger motiverat med för sekretess för ekonomiska uppgifter på detaljnivå hos enskilda som t.ex. levererar tjänster och produkter till det allmänna.

Men därifrån till att gå så långt att hemlighålla vilka som med allmänna medel utför uppgifter som samhället beställt torde inte vara motiverat.

Reportrar på Svt fick avslag på sin begäran att få ut uppgifter om vilka som uppdragits att utföra Fas 3, hur många de sysselsätter samt hur mycket de fått i ersättning. Arbetsförmedlingens beslut stod sig i kammarrätten. Uppgifterna ansågs inte kunna lämnas ut eftersom det inte står klart att enskilda inte skulle lida men eller skada om uppgifterna lämnats ut. Läs mer om detta finns att läsa på Svt:s webbplats här.

Tanken med offentlighetsprincipen är att medborgarna ska kunna kontrollera hur våra gemensamma resurser, läs skattemedel, används. När det gäller verksamheter som läggs ut på entreprenad, som t.ex. fas 3, faller rätten till insyn bort och anställda hos entreprenörerna, omkring 200 000 personer, omfattas inte av meddelarskyddet som är tänkt att parera sekretessbestämmelser som slagit blint.

Arbetsförmedlingens beslut kan diskuteras. Det kan ifrågasättas hur enskildas affärer eller affärshemligheter skulle kunna skadas om det blev känt hur mycket ersättning de får per person som finns i fas 3.

Men låt oss lämna den fråga tills vidare och bege oss till Uppsala. En reporter på UNT fick avslag på sin begäran att få ut namnen på de företag som tar emot fas 3 bidrag. Begäran omfattade alltså inte några ekonomiska uppgifter utan endast vilka Arbetsförmedlingen anlitat för fas 3 placeringar. Även denna gång motiverade af sitt avslag med  hänvisning till enskildas affärsintressen. Utgången i kammarrätten borde den här gången bli en annan. Artikel i UNT finns att läsa här.

Expressen publicerar i dag ett intressant och innehållsrikt dokument om de s.k. Quickbreven, artikeln finns även här . Svenska Dagbladet har också publicerat en initierad artikel, eller läs här.

Den intensiva e-post kontakten mellan främst justitierådet Göran Lambertz, advokat Claes Borgström, förre åklagaren Christer van der Kwast och polismannen Seppo Penttinen vid polisen i Sundsvall reser frågor om gränsen mellan privat och offentlig verksamhet.

Först ska sägas att alla handlingar som finns på en myndighet inte är allmänna. På t.ex. regeringskansliet torde det finnas mängder med dokument och e-brev som berör partistrategiska frågor. Där finns också privata dokument och e-brev precis som på alla myndighet och andra allmänna organ. Dessa liksom ett antal andra former av handlingar är inte att betrakta som allmänna.

En handling blir allmän först när den berör myndighetens verksamheten och när den inkommit eller upprättats på myndigheten. Sedan är det en annan fråga om uppgifterna i handlingen är offentliga eller skyddas av sekretess.

Det pågår ingen förundersökning mot Quick för mord, tvärtom har tre av de fällande domarna upphävts, och Göran Lambertz är att betrakta som en privatspanare. I denna sin egenskap har han sökt stöd och råd hos ett antal personer. De e-brev som han utväxlat genom och förvarat i Högsta Domstolens e-postsystem är inte av karaktären att han skrivit dem å tjänstens vägnar. De är därför att betrakta som ”privata” där. Sedan är det en annan fråga hur omdömesgillt det är att använda tjänsteadressen för sådana e-brev men det är mer en intern angelägenhet för den sista utposten i vårt rättssystem, Högsta Domstolen, att reda ut. Lambertz hade ingen skyldighet att ens ta ställning till om breven kunde lämnas ut. Att han sedan ändå gjorde det är en annan sak och vittnar om hans oräddhet och öppenhet. Några formella förbehåll för hur handlingarna sedan används kunde han därmed inte ställa.

Samma brev är också att betrakta som privata när de förvaras hos pensionären van der Kwast liksom hos advokat Claes Borgström. Men när det gäller e-breven till och från Seppo Penttinen hamnar frågan i ett annat ljus. Det han bidragit med är att betrakta som tjänsteutövning. Han är i tjänst och deltog i utredningen mot Quick. Hans insats i privatspaningen har också tydligen skett med polisledningens goda minne. En fråga som tornar upp är hur rimligt är det att polisresurser ställs till en privatspanares förfogande? Visst ska Penttinen och andra poliser serva allmänheten och medierna med uppgifter men frågan är i vilken omfattning som kan anses rimlig och om de överhuvdtaget ska utför nya utredningar på uppdrag av någon annan än sin arbetsgivare? Det gäller i synnerhet som ärendet lämnat polisstadiet för länge sedan och nu är föremål för domstolsprövning.

Enligt min uppfattning utgör de e-brev som inkommit till eller upprättats av Penttinen och förvaras hos polismyndigheten i Sundsvall allmänna handlingar. Därmed är de möjliga att begära ut. Hade det skett enligt denna den formella vägen och inte via privatpersonen Göran Lambertz är det mycket möjligt att polismyndigheten kunnat sekretessbelägga de nedsättande och insinuanta formuleringarna om Leif GW Persson. Underhållningsvärdet av e-breven hade då minskat något vilket kanske hade varit till gagn för själva sakfrågan.

DN uppmärksammar att Google har en stark ställning och blockerar information. Sin starka för att inte säga dominerande ställning har företaget skaffat sig genom att skapa attraktiva tjänster. När tillräckligt många använder en sådan tjänst och den som tillhandahåller den bestämmer sig för att t.ex. blockera vissa webbplatser är det lätt att säga att det är censur. Visst begränsar det, eller rättare försvårar, det för användarna att få del av information men någon begränsning av yttrandefriheten är det egentligen inte frågan om.

Yttrandefriheten som den kommer till uttryck i våra grundlagar och andra länders konstitutioner reglerar i huvudsak bara vad som gäller mellan enskilda och det allmänna. Frågor som rör relationen mellan ett företag och dess kunder lägger sig som huvudregel en demokrati inte i. Det är upp till enskilda att avgöra vem de vill anlita och företag har motsvarande rätt av bestämma sin kundkrets. Staten gör bäst i att hålla fingrarna borta för yttrandefrihetens skull. Ett staligt ingripande kan däremot bli nödvändigt om ett eller några få företag skulle få monopol på t.ex. internetaccess. Då är det motiverat att begränsa deras möjligheter för enskilda att ta del av eller sprida yttranden. Så har vi t.ex. haft det sedan 1950 då Posten förbjöds att vägra dela ut skrifter med hänvisning till deras innehåll.

Artikel i DN kan läsas här. eller här

Att dra in utgivningsbeviset för periodiska skrifter var Karl XIV Johan sätt att försöka kväsa kritiska röster. Det var ett kreativt men inte särskilt framgångsrikt sätt att få tyst på bl.a. Aftonbladet.

Halmstad tingsrätt att godkänt en åklagarens krav att dra in en webbadress, den anses förverkad och får inte användas. Domen är överklagad och förhoppningsvis kommer den hovrätt som får fallet att upphäva indragningen precis som andra hovrätter upphävt beslag av datorer som använts för brottslig verksamhet.

Har skrivit en artikel i Expressen om domen. Läs här. Domen finner du här.

Har skrivit en artikel i tidningen Advokaten om Yttrandefrihetskommitténs slutsatser. Där liknar jag TF och YGL vid en runsten. Stor och tung och enligt kritikerna otymplig och otidsenlig. Men dess tyngd utövar en dragningskraft som gör att andra yttranden skyddas.

Läs här eller här

Sanningen har långa ben och gott minne.

Den kommer oftast ikapp de flesta av oss och slår då till med full kraft i synnerhet om vi sökt dölja och dementerat oss fast i lögner. Det är det som nu drabbar utgivaren för Nerikes Allehanda. Synd på en tidning med traditioner och tyngd.

Enligt tidningens egen genomgång har Ekspong åtskilliga gånger plagierat andras texter. Tidningens granskning av sin egen utgivare finns här och här. Jag har kommenterat det som hänt i tidningen, läs här eller här.

Att enskilda som utsätts för traumatiska händelser lätt tappar omdömet är sorgligt men oftast förklarligt. Följderna drabbar som regel främst dem själva.

Men samhället får inte tappa omdömet vad som än händer. För att undvika det finns lagar och förordningar. De utgör en slags handlingsplaner för hur t.ex. ett statsministermord ska hanteras. Avsteg från rutiner och regelverk ökar riskerna för att problemet förblir olöst samt att vi får en ny rättsskandal att ta hand om.

Första årets spaningar efter Olof Palmes mördare är ett exempel på det. Jag har skrivit en kolumn i Borås Tidning läs den här eller här

Den ekonomiska och ideella rätten hos den som skapar ett konstverk, skriver en roman, tar ett fotografi, skriver en nyhetsartikel eller krönika skyddas av upphovsrätten. Utan den skulle kultursverige stanna och på sikt tyna bort. Den är en nödvändighet för att den som skapar något också ska få njuta frukterna av sitt arbete. När det gäller uppfinningar skyddar patenten och den som byggt upp ett varumärke skyddas också mot snyltare.

Det blir naturligtvis extra bekymmersamt och minst sagt pinsamt när snyltaren företräder ett företag som själv är beroende av upphovsrätten för att få verksamheten att gå runt. Än mer anmärkningsvärt blir det när det är en person som förutsätts kunna regelverket och iklätt sig ansvaret som ansvarig utgivare för en ansedd regiontidning.

Under vinjetten ”Tankar från chefredaktören” skrev utgivaren för Nerikes Allehanda, Katarina Ekspong, en krönika där såväl tankarna som ordvalet till stora delar var någon annans. Ekspong har bett om ursäkt och skribenten Pelle Blohm lär få skadestånd.

Jag skrev själv under min tid som chefredaktör på bl.a. Riksdag & Departement saltade fakturor till företag som utan att göra rätt för sig använde tidningens texter. Det ska kännas när man begår brott. Någon process verkar det inte bli i Örebro eftersom Katarina Ekspong lär vilja göra rätt för sig. Gott så.

Nu har Ekspong i varje fall unikt stoff till nästa kolumn så nu gäller det bara att hitta de egna och rätta orden.

SR i Örebro har gjort en inslag om händelsen, läs och lyssna här.

Det må vara förståligt men det är varken försvarligt eller förståndigt att tumma på grundläggande principer när något traumatiskt sker. Det är när kaoset är som störst principerna behövs som bäst.

Den norska journalisten Åsne Seierstad skrev en artikel i DN i torsdags, här.

Om än inlindat på ett lite försåtligt sätt menar hon att Anders Behring Breiviks yttrandefrihet ska begränsas. Inte med tanke på att det han uttryckt skulle utgöra hets mot folkgrupp eller uppvigling utan för att det är Breivik som sätter sitt namn under pamfletterna. Om detta hade Studio 1 ett inslag i torsdags som ni kan avlyssna här. 

I Expressen den 23 augusti har jag en artikel om preskriptionstiderna för yttranden på nätet.

Yttrandefrihetskommittén föreslår att artiklar i s.k. arkivdatabaser ska ha en bestämd och kortare preskriptionstid än andra yttranden på nätet. Artikeln går att läsa här eller här.

Efter drygt tre år presenterar Yttrandefrihetskommittén i dag sitt slutbetänkande. Presskonferensen som börjar 11.00 direktsänds på regeringens webbplats .

Betänkandet innehåller inga stora dramatiska förändringar av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Men det finns förslag som enligt min uppfattning stärker yttrandefriheten ett av dem har jag skrivit om i dagens Expressen.

Slutbetänkandet, En översyn av tryck- och yttrandefriheten (SOU 2012:55) finns att läsa här.

Har skrivit en artikel i Medievärlden om ett förslag att stärka rätten att sprida skrifter. Förlaget är ett av de få inslagen i Yttrandefrihetskommitténs slutbetänkande som mer påtagligt stärker yttrandefriheten.

Inlägget finns att läsa här eller här

Medierna i SR uppmärksammade i dag lördag att Bonniers förlag dragit tillbaka den tryckta upplagan av Herman Lindqvists memoarbok. Även om det är tveksamt om det han skriver om Karl-Gustaf Hildebrand utgör förtal av avliden är det insinuant formulerat och falskt att inte berätta vad Hildebrand verkligen sade under Bollhusmötet.

Frågan om ansvarsfördelningen mellan författarens och hans eller hennes förläggare är intressant.

Förlagen brukar två sina händer och säga att ansvaret ligger helt på författaren. Det är bara delvis sant och så behöver det inte vara eller bli. Förlaget kan bli ansvarigt och vad gäller skadestånd ska det bäras solidariskt av författaren och förlaget, man tar helt enkelt pengarna där de finns.

Yttrandefrihetskommittén tog fram en modell (Ansvarsmodellen) som innebar ett ändrat ansvarsförhållande, författaren skulle bli ansvarig endast om det tydligt framgick av boken att det var det man var överens om. Kommittén gick inte vidare med modellen och i det förslag som presenteras på torsdag görs inga förändringar i ansvarskedjorna varesig när det gäller periodiska skrifter eller icke periodiska skrifter.

Här kan ni läs om och höra inslaget i Medierna.

« Older entries § Newer entries »