Diskussionen om hur de politiska tjänstemännen på näringsdepartementet agerade när Aftonbladet begärde ut handlingar fortsätter.
Exakt vad som hänt och vem som gjort vad när återstår att utreda men det som kommit fram hittills har inte varit särskilt uppmuntrande för någon och i synnerhet inte för insynsintresset.
Intervju i Svd 20120817 och här.
Ett kraftfullt agerande för att få ordning på Tillväxtverket fick en snabb rekyl när politiska tjänstemän med växtvärk började dra i tåtarna på näringsdepartementet.
Ju mer jag tänker på det ju mindre ”smakligt” framstår det att icke politiskt tillsatta tjänstemän förväntas rapportera till den politiska ledningen när en allmän handling lämnats ut. Direkt olämpligt och sannolikt emot regleringen är det om de politiska pressekreterare hos ministrarna blir en del av handläggningen vid utlämnande av offentliga handlingar, t.ex. genom att de skaffar sig tid för att minimera skadorna. Sådant agerande är också oftast en ren björntjänst mot ministern.
Vad som exakt skedde på näringsdepartementet kommer säkerligen konstitutionsutskottet att kartlägga.
Men några slutsatser går att dra redan nu. Jag gör ett försök i Journalisten som kan läsas även här.
Kolumn om Yttrandefrihetskommitténs arbete i Borås Tidning.
Fritidschefen i Kumla gillade inte ett filmklipp på YouTube. Han kontaktade filmaren och fick honom att ta bort filmen.
Men det dröjde inte länge förrän någon annan lade ut filmen på nytt. Den ständigt vakne och alerte redaktören för Kumla Nytt, Lars Litzén, liksom Nerikes Allehanda har uppmärksammat ingreppet mot yttrandefriheten. Jag har skrivit en kommentar i Kumla Nytt läs här. Artikeln i NA finns här. Och filmen kan ses här.
Regeringen har antagit direktiv till en utredning om meddelarskydd för privat anställda som arbetar i företag som finansieras med skattemedel. Det är bra.
Men jag har svårt att förstå varför statligt anställda inte ska ges samma rätt. Jag har följt upp tidigare diskussion på SvD:s brännpunkt läs här.
I tidigare inlägg på Brännpunkt, SvD, har representanter för vårdföretagen hävdat att deras anställda genom avtal och överenskommelser har meddelarskydd. Det är dessvärre en light version som inte har samma styrka som ett grundlagsreglerat skydd. Det är inte möjligt att åtala och straffa chefer som struntar i avtal och regler.
De anställda inom privatverksamhet som finansiseras med skattemedel och anställda i statliga bolag förtjänar samma skydd som gäller för anställda inom kommunala och landstingskommunala företag.
Ledamöterna i den referensgrupp som ska knytas till utredningen bör kräva att utredningen får ett tilläggdirektiven redan innan den startat. Folkpartiet som argumenterat för ett meddelarskydd för anställda inom statliga bolag inom Yttrandefrihetskommittén bör ligga på övriga allianspartier.
Deltog på en debatt i Almedalen om barnpornografi.
Det var upplyftande och lite ensamt.
Ensamt därför att det var jag mot övriga i panelen, upplyftande därför att jag hörde flera åhörare efter debatten uttrycka att de tyckte att mina argument hade viss tyngd. Min poäng är att ju mer ett samhällsproblem upprör ju viktigare är det att behålla kylan när det ska åtgärdas.
Det gäller i synnerhet när grundläggande rättigheter påverkas.
Om debatten och min syn på den kan du läsa om här eller på Medievärldens webbplats här.
På Brännpunkt i dagens SvD berättar justitieminister Beatrice Ask (M) att regeringen ska tillsätta en utredning för att ge även anställda inom privat verksamheter som finansieras med offentliga medel meddelarskydd. Rimligen ska det väl även inkludera att offentlighetsprincipen utökas även till denna verksamhet.
Det var på tiden.
Återstår nu att läsa direktiven för att granska intentionerna. Det finns en antydan till begränsningar och reservationer i det justitieminister skriver.
Jag kommenterade utredningen som hastigast i Ekot i Sveriges radio lyssna här
I april i år skrev jag en artikel på just Brännpunkt i frågan läs här.
En artikel som konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson (MP) följde upp läs här.
Det har blivit vanligare att etablerade medier helt överlåter eller kompletterar sin egen kontroll av s.k. omodererade kommentarsfält på sina webbplatser med extern hjälp. Det handlar alltså om de delar av webbplatserna där användarna kan skriva direkt utan att kommentaren granskas av någon på redaktionen för publiceringen.
Som jag ser det ligger det en fara i att den etiska diskussionen hamnar utanför redaktionen. Det juridiska ansvaret däremot, främst enligt lagen om elektroniska anslagstavlor, kan man inte avhända sig. Men det som riskerar att försvinna eller i vart fall tunnas ut är den egna kompetensen och vaksamheten vad gäller att bedöma vad som är brottsligt respektive oetiskt.
Men, säger vän av ordning, besluten vad gäller vilken nivå som inläggen ska ha samt vad som ska tas bort permanent ligger kvar på redaktionen. Visst är det så och visst sitter etiken djupt i väggarna på många redaktioner men frågan är vad som händer på sikt när externa företag tar hand om den praktiska kontrollen, för det är ur denna praktiska verklighet som erfarenheten växter fram och det skapas en känsla för vad som är etiskt försvarbart.
Feministiskt Perspektiv har funderat kring frågeställningarna och skrivit artiklar i frågan intervju i Feministiskt Perspektiv
Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, skriver rakt och bra i senaste numret av Advokaten om hur rättssäkerheten satts på undantaget för ”kriget” mot terror.
Det är en fullständigt absurd situation att USA:s president och överbefälhavare beordrar mord på landets egna medborgare, därtill på andra länders territorium.
Anne Rambergs artikel finns att läsa här Advokaten 2012-5 ramberg
Själv har jag skrivit otaliga gånger om terrorkrigets följder sedan det inleddes. Inte minst under min tid på DN:s ledaravdelning 2004.
Här en artikel ur Borås-Tidning Kadaffi o statsmord 20111022
Högsta domstolens utslag i det s.k. Mangafallet är naturligtvis något glädjas över. Främst för att den åtalade seriespecialisten, Simon Lundström, friades men också för att domstolen uppmärksammar och tillmäter vår förnämsta grundlag, regeringsformen, betydelse.
Det låter kanske något bissart men det hade varit bättre om HD sagt att det varit möjligt att fälla Lundströms för innehavet av den 39:e bilden med hänvisning till svenska lag. De övriga 38 bilderna han fälldes för i hovrätten anser justitieråden inte ha varit tillräckligt verklighetstrogna. Hade HD konstaterat att den svenska lagen räckt för en fällande dom vad gäller den 39:e bilden hade HD blivit tvungna att pröva målet mot Europakonventionen och Europadomstolens tolkning av artikeln om yttrandefrihet. Det hade varit intressant att få det svenska innehavsförbudet prövat mot Europakonventionen.
Eventuellt hade det lett till att han friats och att den svenska bestämmelsen som förbjuder innehav av teckningar överhuvdtaget, verklighetstrogna eller inte, förklarats ogiltig. Nu får vi nöja oss med en halvmesyr som förklarar att lagen behöver finjusteras men inte omprövas i grunden.
Jag har skrivit en artikel i Journalisten om domen läs här eller här.
En av de mest effektiva metoderna att tysta medarbetare som lämnar uppgifter till medierna är att utsätta dem för repressalier.
Det behöver inte vara frågan om t.ex. avsked utan sker nog oftast mer diskret. För chefer vid myndigheter och andra allmänna organ är det straffbart att t.ex. omplacera den som uttalat sig i medierna eller lämnat uppgifter för publicering. Men sedan finns en fallande skala av det som är olämpligt men inte straffbart.
Lagmannen vid Göteborgs Tingsrätt, Stefan Strömberg, klarade denna balansgång raffinerat. Han begick inget straffbart men uttryckte sig direkt olämpligt till en rådman som uttalat kritik mot tingsrättens sätt att arbeta. Kritik mot en skild får till följd att andra drar sig för att yttra sig. Det sprids en tystnadskultur. Jag har beskrivit fallet i Mediavärlden och där även uppmärksammat hur en skrivelse från Rikspolischefen kritisera en enskild polis läs här eller här
Men det finns exempel på myndighetschefer som inte vet vem som läckt uppgifterna eller kanske drar sig för att kritisera en enskild. Då väljer de att utforma en allmän anmodan om rättning i ledet, oftast inlindat. Så gjorde Läkemedelsverkets generaldirektör Christina Åkerman
. UNT har uppmärksammat fallet och även lagt ut en länk till en film från ett personalmöte där Åkerman uttrycker sitt ogillande att uppgifter läcker till media, läs här eller här . UNT har också publicerat ett utdrag ur filmen se den här.
Även Svenska Dagbladet har uppmärksammat generaldirektörens uttalande läs här
Var går gränsen för polisens rätt att med hjälp av provokationer bevisa brott? JO har prövat en systematisk provokation mot en person som misstänktes för mordbrand. Personen var skyldig men var de metoder som användes försvarliga och förenliga med rättsstatens regler? JO är tveksam och efterlyser klarare regler. Polisen har en läxa att göra men även riksdagen.
Det som inte är reglerat kommer att användas oregerligt. Ger vi polisen en batong utan instruktioner och förhållningsorder kommer den att användas på alla upptänkliga och betänkliga sätt.
Det finns också fall där poliser provocerat fram brott och där varesig den åtalade, åklagaren, försvarsadvokaten eller domstolen fått fakta på bordet. Polisen begick ett brott för att bekämpa ett brott som inte begåtts om polisen inte begått brott. Slutresultatet blev att de dömda frikändes och nu sannolikt kan vänta sig ett hyfsat skadestånd från staten.
Har skrivit en kolumn i Borås Tidning om frågeställningarna polismetoder i bt 20120601
Medierna har uppmärksammat hur UD inte lever upp till offentlighetsprincipen.
Otillständigt långa handläggningstider och ett diarie som enligt Medierna mörkas. Jag är inte överraskad.
Egna erfarenheter från UD och även Statsrådsberedningen under tiden på Riksdag & Departement förskräcker. Det är beklagligt att myndigheterna inte ser offentlighetsprincipen som en tillgång utan något som mest är till besvär.
Departementschefen, utrikesminister Carl Bildt, borde vid någon mellanlandning i Sverige använda en tumnagel av den skärpa och det tonläge han använder mot skurkregimer runt om i världen. Vad säger demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP)?
Läs mer här: ”Hemlighetsmakeri och levande döda kändisar”.
Hellefors kommun har gjort ett antal försök att få till en informationspolicy som talar om för de anställda vilka rättigheter och skyldigheter de har när det gäller att lämna uppgifter
Det tredje försöket är inte alls så tokigt.
Kommuner som Söderhamn och Ljusdal borde ta efter.
Nerikes Allehanda har följt och berättat om kommunens ambitioner.
