Högsta domstolens utslag i det s.k. Mangafallet är naturligtvis något glädjas över. Främst för att den åtalade seriespecialisten, Simon Lundström, friades men också för att domstolen uppmärksammar och tillmäter vår förnämsta grundlag, regeringsformen, betydelse.

Det låter kanske något bissart men det hade varit bättre om HD sagt att det varit möjligt att fälla Lundströms för innehavet av den 39:e bilden med hänvisning till svenska lag. De övriga 38 bilderna han fälldes för i hovrätten anser justitieråden inte ha varit tillräckligt verklighetstrogna. Hade HD konstaterat att den svenska lagen räckt för en fällande dom vad gäller den 39:e bilden hade HD blivit tvungna att pröva målet mot Europakonventionen och Europadomstolens tolkning av artikeln om yttrandefrihet. Det hade varit intressant att få det svenska innehavsförbudet prövat mot Europakonventionen.

Eventuellt hade det lett till att han friats och att den svenska bestämmelsen som förbjuder innehav av teckningar överhuvdtaget, verklighetstrogna eller inte, förklarats ogiltig. Nu får vi nöja oss med en halvmesyr som förklarar att lagen behöver finjusteras men inte omprövas i grunden.

Jag har skrivit en artikel i Journalisten om domen läs här eller här.

En av de mest effektiva metoderna att tysta medarbetare som lämnar uppgifter till medierna är att utsätta dem för repressalier.

Det behöver inte vara frågan om t.ex. avsked utan sker nog oftast mer diskret. För chefer vid myndigheter och andra allmänna organ är det straffbart att t.ex. omplacera den som uttalat sig i medierna eller lämnat uppgifter för publicering. Men sedan finns en fallande skala av det som är olämpligt men inte straffbart.

Lagmannen vid Göteborgs Tingsrätt, Stefan Strömberg, klarade denna balansgång raffinerat. Han begick inget straffbart men uttryckte sig direkt olämpligt till en rådman som uttalat kritik mot tingsrättens sätt att arbeta. Kritik mot en skild får till följd att andra drar sig för att yttra sig. Det sprids en tystnadskultur. Jag har beskrivit fallet i Mediavärlden och där även uppmärksammat hur en skrivelse från Rikspolischefen kritisera en enskild polis läs här eller här

Men det finns exempel på myndighetschefer som inte vet vem som läckt uppgifterna eller kanske drar sig för att kritisera en enskild. Då väljer de att utforma en allmän anmodan om rättning i ledet, oftast inlindat. Så gjorde Läkemedelsverkets generaldirektör Christina Åkerman
. UNT har uppmärksammat fallet och även lagt ut en länk till en film från ett personalmöte där Åkerman uttrycker sitt ogillande att uppgifter läcker till media, läs här eller här . UNT har också publicerat ett utdrag ur filmen se den här.

Även Svenska Dagbladet har uppmärksammat generaldirektörens uttalande läs här

Var går gränsen för polisens rätt att med hjälp av provokationer bevisa brott? JO har prövat en systematisk provokation mot en person som misstänktes för mordbrand. Personen var skyldig men var de metoder som användes försvarliga och förenliga med rättsstatens regler? JO är tveksam och efterlyser klarare regler. Polisen har en läxa att göra men även riksdagen.

Det som inte är reglerat kommer att användas oregerligt. Ger vi polisen en batong utan instruktioner och förhållningsorder kommer den att användas på alla upptänkliga och betänkliga sätt.

Det finns också fall där poliser provocerat fram brott och där varesig den åtalade, åklagaren, försvarsadvokaten eller domstolen fått fakta på bordet. Polisen begick ett brott för att bekämpa ett brott som inte begåtts om polisen inte begått brott. Slutresultatet blev att de dömda frikändes och nu sannolikt kan vänta sig ett hyfsat skadestånd från staten.

Har skrivit en kolumn i Borås Tidning om frågeställningarna polismetoder i bt 20120601

Medierna har uppmärksammat hur UD inte lever upp till offentlighetsprincipen.

Otillständigt långa handläggningstider och ett diarie som enligt Medierna mörkas. Jag är inte överraskad.

Egna erfarenheter från UD och även Statsrådsberedningen under tiden på Riksdag & Departement förskräcker. Det är beklagligt att myndigheterna inte ser offentlighetsprincipen som en tillgång utan något som mest är till besvär.

Departementschefen, utrikesminister Carl Bildt, borde vid någon mellanlandning i Sverige använda en tumnagel av den skärpa och det tonläge han använder mot skurkregimer runt om i världen. Vad säger demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP)?

Läs mer här: ”Hemlighetsmakeri och levande döda kändisar”.

Hellefors kommun har gjort ett antal försök att få till en informationspolicy som talar om för de anställda vilka rättigheter och skyldigheter de har när det gäller att lämna uppgifter
Det tredje försöket är inte alls så tokigt.

Kommuner som Söderhamn och Ljusdal borde ta efter.

Nerikes Allehanda har följt och berättat om kommunens ambitioner.

Inför en föreläsning i Söderhamn gick jag igenom några av de Gävleborgs kommunernas informationsstrategier

Det var ingen munter läsning. Ingen av dem förmådde beskriva meddelarskyddet på ett korrekt sätt några nämnde den överhuvudtaget inte

Istället ständigt dessa uppmaningar att det var viktigt att sprida positiv information om verksamheten.

Hälsingetidningar bl.a. Ljusdals-Posten publicerade ett uppslag.

Det är nu 13 år sedan en majoritet i Sveriges riksdag beslutade att göra ett genombrott i det absoluta förbudet mot förhandsgranskning. Sedan dess är innehav barnpornografi förbjudet i svenska lag

De som menade att undertecknad och några till var hysteriska när vi talade om ett principgenombrott som hotade yttrandefriheten har fått rätt. Någon smittoeffekt så att även innehav av t.ex. politiska manifest blivit förbjudna har innehavsförbudet för barnpornografi inte fått.

Men det hade vi heller inte förväntat oss.

Det bekymmersamma är att när lagstiftaren väl en gång brutit en princip så blir det lättare nästa gång det finns en opinion mot något eller Sverige är utsatt för ett tryck utifrån eller oro råder i landet att tillgripa förbudet igen. Tryck- och yttrandefrihetsregleringen är en beredskapslagstiftning som ska finnas där när den behövs som bäst.

Nu finns en chans även om den må vara liten att Högsta domstolen bringar ordning och reda. Utgången av det s.k. Mangamålet mot seriekännaren Simon Lundström blir intressant. Något har justitieråden allt tänkt sig att göra eftersom domstolen har beviljat prövningstillstånd. Den svenska lagen är kristallklar och Lundström har gjort sig skyldig till brott. Men kanske, kanske kan han räddas av Europakonventionen precis som Pastor Åke Green.

Om detta har jag skrivit en artikel i Journalisten.mangadomen journalisten maj 2012 eller här.

Newer entries »