Många uppfattar säkerligen begreppet ”privatspanare” som ett sätt att förlöjliga de som håller på med det. Privatspaning är något som rättshaverister och kufar bedriver. En bild framträder av en person som i smårutig hatt smyger omkring i buskaget med förstoringsglas.

Jag använde ordet ”privatspanare” i ett blogginlägg om Göran Lambertz. Då gällde det om han skulle vara tvungen att lämna ut e-brev om Quickfallet. Dessa brev skrev han i egenskap av privatperson och någon skyldighet att lämna ut breven hade han inte.

Den genomgång av materialet kring Quck som Göran Lambertz bedriver sker inte i hans egenskap av justitieråd. Det är inte myndighetsutövning och är därmed att betrakta som privat spaning precis som brevskrivandet (sedan är det en annan sak att hans e-brev blir allmänhandling när de inkommer till polisen). I Ekots lördagsintervju förklarar Göran Lambertz att han ogillar begreppet. Det används nedlåtande menar han. Lyssna här .

Men om det inte är myndighetsutövning vad är det då? Något mellanting mellan privat drivna undersökningar och utredningar som drivs med stöd av lag finns inte. Och det ska vi vara oerhört tacksamma för. En f.d. åklagare eller f.d. Justitiekansler kan inte bedriva någon slags halvofficiell utredning.

Privatspanarna gör en samhällsinsats. Det är många gånger de som ställer de obehagliga frågorna och om de inte ger svaret så kanske en del av det. Alternativt innebär deras insats att idéer av varierande konspirationsgrad punkteras och kan läggas till handlingarna.

En som bedrev privatspaning genom att läsa och ifrågasätta offentliga dokument var Vilhelm Moberg. Hans insatser i en av 1950-talets rättsröteskandaler, Kejnefallet, var betydelsefulla för att punktera en officiell sanning.

Jag får sannolikt ett antal kollegor på mig när jag säger att journalister bedriver en form av privatspaning. Då kallas det grävande journalistiken och sker med nödvändighet utanför och ibland emot samhällets institutioner och intensioner. Men det är privatspaning i någon mening.

Visst finns enstaka kufar bland privatspanarna och journalister med för den delen (Lambertz tillhör inte den kategorin). Men låt dom hållas. De gör trots allt oftast mer nytta än skada. Dags alltså att höjas privatspaningens anseende och låta dem utnyttja sin informations- och yttrandefrihet.