Jag kan förstå frustrationen och ilskan när en person åtalad för våldtäkt lyckas hålla sig undan så att preskription inträder och misstankarna inte kan prövas i domstol. Det är alltid ett misslyckande för rättsstaten när brottslingar kommer undan eller brott inte klaras upp. Än mer illa är det när oskyldiga döms till ibland långa fängelsestraff och livslång stigmatisering.

I bägge fallen finns ”skyddsmekanismer”. Det är möjligt att överklaga en fällande dom och även om det är svårt går det att få resning i högsta instans och gå från dömd till oskyldig. Kaj Linna är det senaste exemplet. När det gäller brott som inte klaras upp finns preskriptionsregler som är en förutsättning för att livet trots allt och hur svårt det än kan vara ska kunna gå vidare för alla inblandade. Undantaget är mord och några andra mycket allvarliga brott som aldrig preskriberas.

Visst misslyckas samhället ibland med att skipa rätt. Systemet har sina brister och polis, åklagare, advokater och domstolar är inte felfria.

Det må låta pessimistiskt men det är bara att inse att hur mycket systemet än finjusteras och hur mycket lärdom av framgångar och misslyckanden som rättssystemets aktörer än drar så kommer vi att få leva med att ibland skipas orätt.

Alternativet till sådana misslyckanden får aldrig bli att personer av frustration och i vrede skipar den rätt de anser vara rätt. Den som handgripligen själv utmäter och verkställer ett straff kan och ska lagföras. Det gäller även den som anlitar, uppviglar eller uppmanar andra att begå brottsliga gärningar mot en påstådd eller för den delen dömd brottsling.

En del av denna lynchmobb är de som väljer ut och exponerar dömda eller misstänkta och beskriver dem som bestar, rovdjur och cancersvulster. De avhumaniseras och blir allmänt villebråd. Fredlösa.

Problemet blir allvarligt när ansedda, folkkära eller kända personer tar sig en rätt de inte har.

Patrik Sjöbergs ”uthängning” av den idrottstränare som lyckades undkomma en rättegång väcker frågan vad samhället kan och bör göra. Risken finns att andra inspireras att göra som han och att den exponering som sker på webbplats som bedriver etnisk prövning istället för etisk prövning breder ut sig.

I Dagens Nyheter idag (även här) väcker jag frågan vad samhället kan och bör göra. Vad jag förstår är det enda som kan komma ifråga när det gäller Patrik Sjöbergs uthängning att väcka åtal för förtal. En förutsättning för allmänt åtal är att idrottsledaren anmäler Sjöberg. Det förefaller osannolikt med tanke på hans agerande hittills. Och att driva ett förtalsmål åt en person som gjort allt för att själv undkomma rättvisan framkallar en obehaglig känsla hos de flesta av oss, inklusive våra åklagare. Men vilket är alternativet? Får Sjöbergs agerande passera är det ett misslyckande för oss alla.

Riksåklagaren bör trots att det bär emot och framkallar konvulsioner undersöka förutsättningarna att åtala Patrik Sjöberg. Det framstår som påkallat från allmän synpunkt att överväga allmänt åtal om det kan bidra till att stävja lynchmentaliteten.