Rätten att med anonymitetsskydd lämna uppgifter till massmedier för publicering är grundlagsfäst. Det råder en absolut tystnadsplikt för de som tar emot uppgifterna. Ansvaret ligger helt och hållet på de som på olika sätt bidragit till publiceringen att inga uppgifter lämnas som gör att källan kan identifieras. Det är ett klent för att inte säga ihåligt argument att som Dagens Nyheter förklara att man gjort allt för att anonymisera en källa eller som Ekot att man noga övervägt varje publicering . Det går inte att krypa undan ansvaret eftersom det inte krävs att man medvetet avslöjat källan för att kunna straffas utan även ovarsamhet är straffbar.

Medierna i dag belyser betydelsen av källskydd och tar upp de två nämnda fallen ovan. Du kan lyssna här eller här.

SvD:s reporter Mikael Holmström och jag är överens om det mesta. Men till skillnad mot Holmström menar jag att det kan finnas fall när man inte bara bör utan till och med kan vara skyldig att lämna ut ett dokument med heliga uppgifter. Det kan gälla om en myndighet vidtar åtgärder som hotar enskildas säkerhet eller ett starkt allmän intresse. Det finns också tillfällen när en reporter inte bara kan bli skyldig att lämna ut namnet på en källa utan också bör göra det.

Men i den så kallade Saudiaffären och DN:s reportage om en gömd flykting utan uppehållstillstånd finns inga sådana skäl. Vad gäller Saudi-affären finns min artikel i Expressen att läsa här. För att förtydliga vad som sades i Medierna vill jag bara åter poängtera att Ekots ovarsamma publicering ledde till att JK kunde nå så långt i sin utredning att en person delgavs skälig misstanke om brott mot tystnadsplikten. En annan förundersökning som gällde en källa i samma affär lade så gott som omgående ned eftersom antalet personer som kunnat lämna uppgiften var så många att vidare undersökning inte hade varit meningsfull.

Uppgifterna om hur DN lämnat uppgifter om den enskilde har klara paralleller till Göteborgs Posten oförsiktiga publicering som ledde till att en kvinna som lovats anonymitet kunde kännas igen. Där precis som i DN fallet handlar det om en kombination av en bild och uppgifter i texten. I GP fallet står en fotograf, en reporter och en nattchef åtalade för brott mot tystnadsplikten. DN fallet kan mycket väl leda till att JK inleder en förundersökning mot fotografen och reportern samt eventuellt andra på DN som aktivt bidragit till att källan kunnat identifieras. Min personliga uppfattning är att samhället genom JK inte ska lägga fingrarna emellan utan beivra sådana brott mot anonymitetsskyddet. Ekot får väl sägas klara sig undan med blotta förskräckelsen för att inte dra på sig JK:s uppmärksamhet för publiceringen av dokumenten med hemliga uppgifter. Hade JK fått fram bevis som fällt källan hade det kunnat resultera i att JK därefter inlett en förundersökning mot Ekot. Det kan låta absurt men det hade inte bara varit möjligt utan också logiskt och önskvärt.