En meddelares rätt att under anonymitetsskydd lämna uppgifter utgör en av de centrala delarna av vår yttrandefrihet. Den är i detaljreglerad i våra yttrandefrihetsgrundlagar och har åtskilliga gånger lett till att uppgifter som bör komma till allmänhetens kännedom också gjort det.

Det spelar som regel ingen roll om man frågar en skvallerreporter eller kommungrävare om synen på källor. Som regel slår de alla med emfas fast att källskyddet är heligt.

Men det räcker inte med att ruva på hemligheten om vem som är källan och inte lämna detaljer om källan som gör att den kan ringas in. Det gäller också att överväga hur man hanterar källmaterial eftersom det kan påverka risken för att källan blottläggs.

Jag vill betona att det endast är den eller de som vid varje given tidpunkt har kännedom om hela situationen som kan göra avvägningen mellan intresset av att sakfrågan drivs framåt, t.ex. genom att publicera hemligstämplat material, och intresset att skydda källan.

Jag har i en artikel i Journalisten använt Dagens Ekos avslöjande av planerna på en vapenfabrik i Saudiarabien som exempel. Utan att ha veta hur redaktionen resonerat i detalj tycker jag att det är motiverat att resa frågan hur Ekot hanterat sitt källmaterial och kommenterat sitt arbete.

Artikeln finns att läsa här.